Utflykt en sen eftermiddag till skogen som mannen älskar att trava runt i.
Där är underskönt vackert.
En bred fartfylld bäck leder oss rätt.
Har inget bra lokalsinne alls men lyssnar jag efter vattnet vet jag var jag är.
Svampar av alla de sorter.
Några känner vi igen
men det är långt från alla.
Genom mossiga sluttningar och golv
förbi smådjur
och förbi spår efter stora vildsvin
kommer vi fram till den lilla tjärnen
där Tuvstarr säkert bor.
Fram till guldet.
En gång i livet skulle jag vilja hitta så många gula kantareller att jag inte orkade plocka alla.
Vi fick med oss en korg fylld med blodsopp, blek taggsvamp, gul kantarell, trattkantarell och röd kremla.
Utmed grusvägen hem stannar vi och förundras över hur söta små svartvita tjurar få vara.
1 kommentar:
En sån där eftermiddag som får hjärnan att vila och kroppen att må så väl.
Att kunna se det fina!
Mamma Lisbeth brukar säga att det är synd om människor som inte kan se det fina. Visst har hon rätt, Pysta!
Kramar till dig från kusinen på landet.
Skicka en kommentar