Känslor jag inte trodde fanns i mig blommar upp och jag känner mig som en vilsen tonåring igen.
Ena stunden sitter jag ihopkurad och tårarna rinner.
Nästa ögonblick är jag kaxig och stöddigt bestämmer jag att tallrikarna ska stå i skåpet ovanför diskbänken.
Så blir jag desperat och bara vill hem!
I förtvivlan går jag ut och plockar några av de få blommor som finns i trädgården.
Som en ostyrd berg-och-dal-bana helt okontollerad.
Så håller Magnus om mig och säger att det här blir bra, ge det tid. Han förklarar det där jag egentligen vet men som hjärnan just nu inte kan och vill begripa.
Separationsångest!
Behovet att veta "allt", att kontrollera, att själv ha bestämt, att bara få vara lugn har kommit på skam.
Det tramsiga i kråksången är ju att detta, precis detta är mitt eget val.
Och visst kommer vårt nya bli vårt hem tids nog
men just nu, och förmodligen en stund till, är det kaoskänslornas tid.
Skratt och gråt, lycka och sorg är varandras bästa kompisar.
2 kommentarer:
Tur att du iaf vet var tallrikarna skall stå! Annars hade jag blivit orolig på riktigt för dej!! (Och så skrattar jag en skvätt över din sorg och glädje ;)) !!!!)
Jag tror det kommer bli sketabra i det nya huset! Ge det bara tid, var tallrikar och glas skall stå är en världslig sak som Karlsson på taket hade sagt. Tänk på morfar Harald och hans "Det ska jävlar gå"
Du grejar det kusinen! Kraaaaaam P.
Skicka en kommentar