Strandfynd

Som sagt, programmen med Claus Dalby var kul och inspirerande.

Under många år, faktiskt ända sedan det att jag var barn (och det är ju ett tag sedan...),

har jag samlat drivved eller egentligen drivpinnar.

Kommer ihåg de vintriga strandpromenaderna med mamma, pappa och vår hund Gogo. Mamma och pappa i sina tensondufflar och jag i min inkamössa. Mamma och jag gick mer böjda än raka och tittade ner i sand och tång för hitta ilandflutna skönheter. När vi kom hem la vi fynden på tork ovanpå oljepannan. Oftast var det pinnar som slipats och nötts av havsvattnet. Pappa skakade lite knasigt på huvudet åt våra skatter. Tror att det är sånt som pappor ska göra, Magnus gör likadant nämligen. Men innerst inne tycker de nog att det finns ett vackert värde i pinnar, snäckskal, blåmusslor och stenar.

Det är känslan för den osminkade naturliga skönheten som bor i allas vårt inre som är så okonstlat tilldragande.

När jag så såg att Claus gjorde "juletrae" av sina drivpinnar var det som om att det landade.

Självklart!

Det här är grejen!

 

Mina granar har en liten twist med en fot av ett halvt danskt valnötskal.

Känner att "det kommer mera".

Lek med tanken om Lars Vilks fångar denna idé och bestämmer sig för att göra en motsvarande fast i fullstorlek.