onsdag 28 augusti 2013

Som sagt...

det blir inte alltid som man tänkt sig.
Caspians cykellås hade blivit demolerat av någon på skolan och det blev liksom lite knas när vi skulle cykla hem. Caspian tappade sina nycklar, fast det visste vi inte just då...
Väl hemma letade vi igenom allt och så bar det sig inte bättre än att han fick trampa iväg tillbaka till skolan. Jag letade en gång till bland väskor och kläder men sen gav även jag mig av till skolan.
 
 
 
Nån gullig mamma hade lämnat in de borttappade nycklarna på fritids och vi kunde bege oss hem. Fast först skulle det pratas med kompisar.
 
En bit in i skogen på väg hem ser vi att den ene kompisen ligger på marken och mår skit!
Två vuxna cyklar förbi utan att ens kolla efter hur killen mår. Alltså hur blir det så här att man som vuxen skiter i att en tioårig kille ligger på marken och hyperventilerar?
 
 
 
Caspian och jag rusade fram och det visade sig när andningen lugnat ner sig på killen att han hoppat med cykeln och sen sladdat så hårt att han fått den vassa handtagsänden rakt in i levertrakten på magen. Han mådde så dåligt. Turligt nog var det en annan pojke med honom som kunde sansa sig och sticka till hemmet och hämta en storebror.
 
 
 
Tillslut kunde jag stötta olycksfågeln under armarna och vi börja sakta gå hemåt. Många pauser med tårar och andningshackningar. Storebrorsan hade fått tag på mamman som var hos frissan och vi mötte dem vid vägkanten.
Ujujuj!
Jag hoppas att allt gick bra så att inget inne i magen gått sönder.
 
Är så glad över att jag fått med mig från uppfostran att alla människor har ett värde, att alltid hjälpa någon i nöd oavsett ålder, kön eller utseende, att alltid vara en närvarande medmänniska.
 


Inga kommentarer: