Varje vår sen Mrs Oakley Fisher kom in i trädgården och mitt liv hänger frågan "lever du?" i luften en bra bit in i juni. Som en lite orolig hönemamma petar jag försiktigt i jorden runt rosstjälkarna, ber en bön till nån högre makt och håller tummarna hårt.
I år, detta år då vintern skövlat en hel del älsklingar i rabatterna, är hon fin som tusan.
Mrs Oakley Fisher är hos mig en liten späd dam som glädjer mig med sparsam men vidunderligt vacker blomsterprakt.
Hon kom till mig en sen och ruskig höstkväll för flera år sedan och fick planteras illa kvickt i ficklampans sken. I iskallt regn och med hotande frost i faggorna grävdes en hastig grop och det gick vägen.
Hon har fått flytta en gång, det vill säga onormalt lite för att vara växt hos mig, men nu är det dags för en ny plats.
Denna gången ska jag gulla extra mycket med Fru Fisher, det är hon värd. Ska gräva en djup grop och lägga rejält med dränerande grus i botten, fylla på med härlig speciell rosjord och som kronan på verkat ska hon få en fin kudde, en stor sten, som ska värma henne.
Kanske kan det bli lite extra fart på damen så att hon tjockar på sig och buskar till sig och får bra många fler blommor än tre nästa år.
Men först ska hon få blomma ut i lugn och ro och jag ska fota henne och prata med henne varje dag.
1 kommentar:
Åh, dessa späda, kinkiga engelska damer! Fast jag är glad att hon trots allt lever hos dej med eller utan luktsalt. Begriper inte varför hon trilskas med att vara så in i bombens rosa hos dej! Hon ska ju vara lite brunaprikosig. Hoppas att hon blommar kvar tills söndag......
Skicka en kommentar