Med små små steg har jag börjat se över framsidan.
Pannan i djupa veck känns det som för
"känslan"
finns inte här (där). Det spretar över allt.
Nu ska jag ta en liten tårtbit åt gången, lita på mitt inre och framför allt ta det lugnt och titta upp ofta och se att allt det vackra blir en fin helhet.
Den vackra betongtavlan är en midsommarpresent. Annettes sambo har tillverkat den!
Började utmed husväggen igår och där i mitt pionlyckorus fann jag platsen åt en ny.
Fyra av de fem lavendelplantorna jag satte i vindruvslandet förra året var döda så det får bli en pion istället. En rosa luktpion! Vilken?
Pionåldern var det ja, äntligen är jag där!
Idag efter jobb och middag fortsatte jag återerövringsvandringen (detta ord finns nog inte).
Ytorna för krukor och stilleben älskar jag. Bänken och bordet är nytt för i år och är både snygga och praktiska. Här är stämningen rätt, precis som jag vill ha det. Det är denna jag ska bära med mig ut i rabatterna.
En känsla av hemgjord marsipan:
mjuk, god, vill ha mer.
3 kommentarer:
Ja, det ser ju bra ut på bilderna i alla fall.
Ha en bra dag!
Kram
Pionåldern.., jag är nog där jag med. Så sanslöst läckra i sin fluffighet :). Gläds åt 'Shirley Temple' som jag satte förra året, 3 vackra, vackra blommor bjuds jag i år. 'Sarah Bernhardt' har varit lite småtjurig ett par år, men nu! En vacker rosa gräddbakelse, kanske hon har bott in sig nu? Lycka till med dina planer!// Marie
Utan känsla? Det spretar? Det är nog i någon annans trädgård du varit! För inte är det med den känslan man stiger in i ditt underbart pyntade gröna rum!!
Skicka en kommentar