"Jag vill hoppas" sa han.
Jag gick den dryga kilometern hem och grät.
Sjukdomen och smärtan blev för verklig av att träffa den ena sonen.
Har inte velat lyssna, veta, ta till mig...
då kanske det skulle kunna vara en feldiagnos.
Livet är orättvist.
Varför ska underbara och godhjärtade bli så sjuka?
Varför ska lidandet bli så stort?
Varför ska boten mätas i hopp och önskan om styrka?
Varför kan inte läkarna säga att det ska ordna sig?
Jag vill ge dig all min energi jag klarar mig utan den ett tag.
Du behöver den.
2 kommentarer:
Önskar så att man kunde trolla bort allt ont och skydda de sina för alltid. Ta hand om varandra.
Stor kram
Anna
Någon rättvisa tror jag inte finns, särskilt inte när det gäller själva livet.
Det gäller att ta vara på det, njuta och bara vara så länge man kan.
Fortsatt trevlig helg
Birgitta
Skicka en kommentar