Vindruvor

För ett bra antal år sedan gav jag Magnus en vindruvsplanta i födelsedagspresent.

Han blev faktiskt glad om jag kommer ihåg rätt.

Det har aldrig blivit någon bra skörd och de få druvor som ändå plockats har varit väldigt sura.

De är av sorten "Himrod" och ska ge söta kärnfria gröna druvor.

Mm, gröna och kärnfria stämmer.

I alla fall så har jag många gånger tänkt att nu ska hela rasket bort men så kom jag på att göra dolmades av bladen.

Alltså devisen:

Om livet ger dig citroner, lär dig göra lemonad.

Så för några år sedan provade jag och det blev ju alldeles utmärkta dolmar av bladen.

I onsdags när Vresrosorna var här bjöd jag på några till välkomstdrinken och lovade sedan att dela med mig av receptet.

Nu är det så att när jag lagar mat blir det lite "Kajsa Warg" så detta är ett recept som kan varieras och modifieras efter tycke, smak och vad man har hemma.

Börjar "alltid" med att koka 3 dl matris i 6 dl vatten tillsammans med en grönsaksbuljongtärning.

När det är klart får det kallna ihop med mycket färska finhackade örter

ex. timjan, oregano, mynta och mycket persilja

(vad är mycket? kanske 1-2 dl finhackat tillsammans)

och en rejäl dafs med god olivolja

(ja sisådär ½ dl-1 dl).

Det gäller att smaka av så att det blir bra, jag tycker att det ska smaka mycket eftersom själva vinbladen har en egen karaktäristisk smak som ska gå ihop med risets kryddning.

Sen brukar jag be Magnus ta in kanske 50 lagom stora blad

(typ stora som min hand eller lite mindre).

Klipp bort skaften.

Lägger 15-20 st i en pastagryta och slår på kokade vatten. Där får de ligga någon minut och mjukna.

Sen är det bara att ta upp ett blad och lägga en liten sked ris längst ner där skaftet suttit och vika in kanterna och rulla ihop.

Detta kräver övning ska villigt erkännas, man ska göra dolmades en dag då man har gott om tålamod.

Nu senast la jag fyllningen på framsidan av bladet

(alltså den slätaste)

det var lättare.

Man får vara både mjuk och bestämd samtidigt liksom.

Bladen har en tendens att spricka om man tar i för hårt.

De färdiga paketen läggs tätt packat med skarven nedåt i en kastrull

(gärna teflonbelagd).

När alla är klara häller jag på några matskedar olivolja och så brukar jag ta en djuptallrik och ställa ovanpå i grytan och sen slår jag på vatten från vattenkokaren så att det täcker dolmingarna och häller lite i fatet och sen på med lock.

Det hela ska småkoka i 60-90 minuter.

Nu kommer ett trixigt moment till, nämligen när sötnosarna ska upp ur grytan får man ta det varligt så att de inte går sönder.

Här brukar Magnus få rycka in igen. Han är lite lättare på handen om jag så säger.

Dolmadesarna får kallna innan det är dags att äta upp dem.

Det funkar att ha dem i kylen i en vecka skulle jag tro.

Första gången jag åt dolmades i Grekland var de varma och fyllda med köttfärs. De serverades med en citronsås.

Absolut ingen höjdare och jag är lite förvånad över mig själv att jag provade en gång till att äta dolmar.

Då var de risfyllda, kalla och supergoda!

För tio år sedan när vi var på Kreta pratade vi med kassörskan på den lilla Supermarketen om vilka burkar dolmades som var godast. De var ganska dyra men vi handlade ändå.

Kassörskan berättade lyriskt om sin mammas underbara dolmar. Det var inte så ofta de bjöds på eftersom det tog en dag att göra dem. Hon berättade att det brukade vara ganska många kvinnor som tillsammans tillredde delikatesserna.

Kassakön hann bli ganska lång innan hon var klar med berättandet.

Jag kunde för mitt inre se grekiskor som stod iklädda blommiga förkläden, med dallrande överarmar rulla hundratals dolmades under tiden som de skrattande ropade jamas, ne och kalimera till varandra.

Till saken hör att jag 1992 blev upptagen i en stor grekisk familj under min sjuveckors vistelse på Kos, så jag vet vad det vill säga när grekiska mammor kommer samman.

Det blev mycket text idag och även imorgon, för då kommer nästa utlovade recept.

(OBS cliffhanger).